Öppet brev

Ett öppet brev till mina jaktvänner i

Hammarstrand och till alla Sveriges jägare

 

För tjugofem år sedan fick jag för första gången

ansluta mig till jaktlägret Överbodarna JVO i norra

Sverige för att jaga älg och björn med de inhemska

jägarna. På hösten, när björklöven skimrade guldgult,

buskar och ris flammade lysande rött. När naturen

strålande i obeskrivlig glans under klarblå himmel

upplevde jag mina lyckligaste timmar.

 

Jag lärde känna de svenska skogarnas djup, myrarnas

vidd, det enkla livet på avlägsna gårdar.

 

Jag fick följa med deras finnspets, den fint men

kraftigt växta hunden med rävröd fäll, med smalt huvud,

spetsig nos och upprullad, yvig svans. Den var modig

och rask vid jakt på tjäder och orre

 

En till erövrade mitt hjärta, hamiltonstövaren.

Till och med vid djup snö och svår terräng drev

han åtskilliga harar till mig.

 

Lyckliga jägare vid Indalsälven

 

Sedan ett kvarts sekel är jag fascinerad av de här

utomordentliga jägarnas kunskapar. Djup förbundenhet

med naturen gör det omöjligt att handla annat än som

en äkta jägare. Hos alla jägare, som tog med mig,

beundrade jag gång på gång nobless och orubbligt lugn.

 

Aldrig hände det, att någon gång hände, att det

träffade bytet inte föll efter kort tid. Gång på gång

upplevde jag, att hundens goda arbete betyder högsta

jakttur. Hade hunden ställt villebrådet efter alla

konstens regler, skällt och outtröttligt kallat på

jägaren, då var dagen härlig och jägarna från Över-

bodarna glada och nöjda.

 

 

En jägare måste kunna vänta

 

Men det fanns också år, när jag dag efter dag gick

i timmar utan att se något. Så var det också under mitt

tjugofemte jubileumsår, första veckan i september 1997

såg jag inte en älg, älghundens drev hörde jag bara

långt bortifrån. Min jaktkamrat Werner fällde tredje

dagen, på långt håll, en femtaggare och med mycket

respekt döpte man honom till "Mr. Long Hall". Jag

fördrev däremot tiden med att titta på en lavskrika

eller en korp, som flög högt över mig till ett avlägset

hygge.

 

 

Avsked och hopp

 

Överbodarnas slakthus, där 5 älgturar, en älko och

en kalv hängde, var stängt. Många jägare var redan på

väg hem och jag med tog avsked i tankarna från det här

reviret, från Norrlands vildmark och storartade människor.

Mitt hopp stod till större jaktlycka nästa år.

 

Sista dagen hålls traditionellt en liten jakt i

närheten av byn, för att ha tillräckligt med tid för

bärgning eller eventuellt sökande. Detta sista drev på

söndagsmorgon skulle också snart vara över.

 

Mitt pass befann sig vid en liten glänta, i en gammal

gran- och tallskog med en och annan björk. Björk-

stammarnas strålande vita såg ut som lysande älgben mot

de mörka barrträdens djupa grönska.

 

Plötsligt fängslades min uppmärksamhet av ett sugande

ljud, som om en fot drogs upp ur våtmyren. Jag tänkte

på ett svenska troll, som plaskande förde otyg på myren.

Men i verkligheten hörde jag en älg, som snabbt kom

närmare. Vattnet gurglade ur myrbotten. Grenar knakade

under den snabbt ankommande älgens spretande, breda

klövar. Strax därefter såg man framför den tyst drivande

hunden en älgtjur i fullt trav, som nästan fick mitt

hjärta att stanna. Tjuren var fullständigt uppskärrad och

kunde verkligen skrämma en. Huvudet med den långa mulen

hade han sänkt, manen och rygghåren var uppställda, det

korta, stötande flåsandet bidrog till den skrämmande

vildheten. Han stoltserade med sina vida skovlar och

långa spetsiga taggar, som lyste ljust mot skogens

svarthet. De silvergrå benen glänste som björkar på myren.

 

Med väldiga steg ville han över den lilla gläntan.

När den breda hornansatsen kom from mellan riset, drog jag

med och berörde med fingret avtryckaren. Högljutt brytande

och knakande visade mina öron vägen, som den dödssårade

tog, älgen hade kulan i kroppen. Den lade sig 80 m från mitt

pass, bakom djupgrenade granar, ett avgörande skott var

omöjligt. Min jaktvän Lasses hund gav genast ståndsskall

och kallade på sin förare som efter några minuter gav

honom nådaskottet.

 

Bara långsamt gav sig min spänning. Stilla satte jag

mig bredvid den fällda, mina knän darrade av upphetsning,

sen såg jag länge på den döda jätten.

 

 

Återblick och framtid

 

Jag for med handen över det gråa huvudet och satt

länge, länge hos honom. En sån älg efter 25 år. Oerhörd

glädje och djup tacksamhet genomträngde mig och mina

tankar vandrade långt bort.

 

Jag tänkte på min kondition, som inte alltid räckte

för att följe vår jaktpresident Håkan Halén, där han gick

var fast mark, där jag klev var det myrhål.

 

Jag tänkte på Åke och Olle, de gick så tyst, att bara

mina andedrag hördes, bara min ryggsäck skramlade.

 

Jag tänkte på Gunnar och ville be honom ha tålamod med

mig, den som hittills bara har haft att göra med rådjur

och högvilt, tränger fram i nya, okända dimensioner när

han stöter upp en mogen älg.

 

Jag tänkte på Karl-Eric och ville be om ursäkt för

min dåliga svenska och lova att bättra mig.

 

Jag tänkte på Karl-Anders barn, på den unga genera-

tionen, som vi snart måste lämna plats åt och hoppades,

att de också får och kan jaga stora och utvuxna älgar.

 

Och jag tänkte på alla vänner i Sverige, som tagit

mot mig så gästvänligt i sitt land, och jag vill tacka

dem mycket hjärtligt.

 

Heino Petersen

Hamburg, Tyskland