Björnhistorier

På Gevågsskogen synes björntillgången på 1800-talet varit synnerligen god att döma av av alla björnhistorier från denna trakt.

 

En björnjakt

 

En stor slagbjörn hade länge härjat på skogen. Inte mindre än sju kor hade den dödat.

I närheten av Gevågsöverbuan lades ut björnsaxar för att försöka få kodödaren fast. Den hade förut undkommit många jägare. Men den här gången skulle det lyckas.

Salomon Andersson och Salomon Svensson, båda från Gevåg, var uppe efter Halån för att ljustra lax, som på den tiden brukade gå upp i denna å. De fick då från Överbuanhållet höra ett förfärligt vrålande och råmande. De förstod att olåten härrörde från storbjörnen eller någon annan björn, som nu satt fast i någon av de gillrade saxarna. Männen upphörde genast med ljustringen och ilade åstad åt det håll, varifrån ljudet kom.

 

Framkomna till ort och ställe , såg de att storbjörnen gått i en av saxarna. Och nu var han fruktansvärd att skåda. Saxen hade han lyckats slita loss från den kabbe den var fästad vid och nu var han i färd med att söka frigöra sig från saxen genom att slå denna mot en stor tall. När han blev varse männen, koncentrerade han all sin ilska emot dessa. Trots att han bar på den tunga saxen, kom han råmande för att anfalla männen, som måste ta till reträtt till att börja med. Men som de var utrustade med endast mynningsladdare tog det tid att ladda. De kom då överens att skjuta varannan gång. Medan den ene sköt skulle den andre ladda. Det var som om inga kulor skulle bita på bamsen, men hur det var sjönk han dock ner. Att det rådde stor glädje bland kreatursägarna att veta, att nu var den stora kodödaren borta., säger sig självt.

 

En kuslig natt

 

Jon Andersson i Gevåg hade sina kreatur i den förstnämnda Gevågsöverbuan. Som butös var en Ann-Katarina. Tillsammans med henne i buan var en 10-årig flicka. Under vallningen av boskapen vid Runån kom en björn och slog en ko, så denna blev oförmögen att resa sig upp. Sedan Anna-Katarina först kört bort björnen, gjorde hon upp eld i närheten av den slagna kon, och flickan skickades den långa vägen (cirka 14 km) genom skogen hem till Gevåg för att båda hjälp. Först på natten anlände hon till hemmet. Därifrån begav man sig omedelbart till det ställe där den slagna kon låg. Under hela den långa väntetiden på hjälp, satt Anna-Katrina ensam och såg till att elden ej fick slockna. Rovdjuren, visste hon, skydde elden. Men att björnen fanns där i närheten förstod hon, ehuru den ej vågade sig fram. Gång efter annan slängde hon eldbränder dit, där hon hörde honom. Och björnen svarade med högljudda råmanden.

 

 

Ur Jakten i Jämtland och Härjedalen 1968