Hösten

Gevåg den 28 november 1932

 

Det var fint rävföre den dagen. Min bror Ivar, Kalle Hoflin och jag går upp i hembergen utan att vi hittar ett färskt rävspår. Vi kommer så långt att vi står på Vedelberget och ser ut över höjdsträckningen norr om Halån. Upp mot Överbodarna som lyser som en vit färgklick med stugorna som små leksakshus. Vi längtar dit alla tre och innan vi vet ordet av äro vi på vandring ner mot Halån. Lite hade vi ätit innan vi gingo hemifrån och hade endast med oss en liten smörgås var, men vi hyste ingen oro. Vi hade mat i vår jaktstuga i Överbodarna. Halån var frusen och på isen hade vi färska rävslag. Han hade följt ån uppför och kryssat över här och var sökande efter fiskrester. När vi hunnit till Stormyran satte vi oss där och åt upp våra smörgåsar och där fingo vi se att Kalles hund var ofärdig. Han hade otroligt dåliga fötter den hunden och nu blev det stora blodrosetter i hans spår. Det var meningslöst att dra honom med sig längre varför Ivar sade sig kunna ta honom och gå hem.

 

Vi skildes och släppte Phan på rävspåret och Kalle skulle följa slaget medan jag höll norra sidan över stenbackarna emedan det var troligt att hans skulle ligga där. Jag hörde snart på hundens väckning att räven gått i en halvmånformig cirkel upp mot bodarna varför jag snart slog in på bovägen och följde den. Från bodarna hörde jag väckningarna ner och östöver varför jag fick lämna vägen och följa efter. När jag kommit intill västra kanten av Snedmyran började hunden driva. Jag tyckte det var konstigt att räven skulle ligga där i myrkanten. Men när det var drev så måste det ju vara riktigt. Drevet gick nere i myrhalsen men jag kunde inte sen något. Det var för mycket småbuskar i vägen och drevet fortsatte sedan västerut där Kalle skulle vara någonstans. Jag väntade en stund på att få höra en smäll därifrån men när det ingen hördes gick jag ner för att titta på där drevet gått över. Det var minsann ingen räv utan det var en hare som var uppe och valsade. Den hade nog legat intill rävspåret och sprungit upp när hunden kom. Det var ju ett finfint pass där jag var och om en stund kom haren samma väg tillbaka och fick sin ände. Nu var det för sent att fortsätta med rävslaget och när Kalle kommit fram beslöt vi att gå upp till bostugan för natten. Hungriga var vi och tyckte det skulle bli gott med mat och kaffe. Men i stugan fanns det minsann inte ett matgryn. Där hade varit objudna gäster som inte lämnat något efter sig. Det enda som fanns kvar var ungefär en tesked choklad och en halv kaka knäckebröd. Det var allt vi hade att leva på för kvällen och morgondagen. Det var bara att dra åt livremmen hårdare och lägga sig så tidigt som möjligt för att sova och slippa känna hungern.

 

På morgonen kokade vi och drack lite varmt vatten vari vi hade tömt en gnutta choklad samt åt några brödsmulor som fanns kvar varefter vi voro redo för dagens jakt. Det hade fallit nysnö under natten vilket ju var bra, för om man träffar på spår så vet man att dom är färska. Vi gjorde en sväng norrut mot Kronkilen och Runån, men fann inga spår. Snön var ganska djup varför det var rätt tungt att gå. Sedan togo vi rätt utöver Grånkälen och ner mot Stormyran och vi misströstade om att hitt några färska rävspår norr om Halån. När vi kommo ner på tallmon norr om Stormyrtjärn såg vi att hunden fick så bråttom och han började genas driva. Vi hade så när kunnat stöta ihop med en räv som förmodligen ivägskrämd kom österifrån. Drevet gick förbi Stormyrtjärn och ner mot Stormyrvallarna. Det gick inte över Halån utan svängde och tog norrut upp mot Överbodarna. Där nedanför och mellan bovägarna började räven göra småbukter. Det hördes att hunden låg nära inpå. Det gick vasst utav själva katten. Jag tror aldrig jag hört Phan driva så förut, men så var det också ett idealföre.

 

Det är tämligen djup snö och det töar så det regnar ur skogen och luften känns ljum. Drevet går bukt på bukt. Inga stora bukter utan hunden hörs väl hela tiden. En eggande, betagande och tjusande musik som går som en ström genom kroppen så att bröstet känns svälla i lycka. Man överraskar sig själv med att man står och ler inför den tjusande musiken. Jag kommer mig inte för att flytta mig längre. Jag står endast och lyssnar och njuter. Jag vet att Kalle ska finnas någonstans däruppe där drevet brusar fram och jag väntar att vilket ögonblick som helst få höra en dov knall och ekot av skottet rulla fram mellan bergen, men det dröjer. Den ena bukten går efter den andra. Mindre och mindre för var gång och skallet ljuder hetsigare och hetsigare. Så mitt under den vilda jakten blir det plötsligt tyst, men bara för några ögonblick, så nästa sekund dånar det mäktiga välkända ståndskallet ut över dalen. Räven har krupit in.

 

Jag är snart framme vid ståndskallet där Kalle är före mig. Han står helt belåten bredvid en manshög sten under vilken hunden arbetar halv inkrupen. Vi kopplar hunden medan vi undersöker hur räven ligger. Vi ser lite av rävens huvud när vi tittar in under stenen. Jag måste stoppa in bössan och sedan lägga den på marken under stenen för att få rätt riktning och med ett enkom laddat svartkrutskott ändas så mickels liv. Ett svårt arbete blev det att få fram räven men vi fick ändock till slut ut honom. Det var en stor och mycket vacker brandröd räv som till slut bärgades fram i dagsljuset.

 

Gunnar Halén

 

Anm: Mellan Gevåg och Överbodarna är det fågelvägen cirka 11 km och ytterligare cirka 2 km mellan bodarna och Runån. Det var två inbitna jägare som under dessa två jaktdagar tillryggalade en ansenlig sträcka till fots. Att sedan starta andra jaktdagen på nästan fastande mage och genom att gå ännu längre norrut, innan de vänder hemåt, verkar för dagens bilåkande jägarkår nästan omänskligt.