Jämtland

I Jämtland

 

Att en gång få lägga ned en kapitaltjur i Alaska eller Kamtjatka!! Denna önskedröm har många jägare kan jag förstå.

 

Min dröm har alltid varit att få anträda en hemresa med ett stort svenskt skovelhorn. Men att denna dröm nu efter 19 års jakt i Sverige skulle gå i uppfyllelse visar ändå att man skall ha stort tålamod och tur för att nedlägga en svensk storoxe. Annars förekommer ju nybörjartur någon gång.

 

Den som räknar med att snabbt få ett byte och inte tålmodigt under flera dagar kan sitta på ett pass bör nog göra sina jaktresor till ett annat land. Jag erkänner gärna att det också tagit tid för mig att tillägna mig de svenska jägarnas mentalitet. Men nu tror jag att jag uppträder likadant och att mina svenska vänner och jaktkamrater betraktar mig som en av dom.

 

Man känner denna förkärlek och dragningskraft till det svenska landskapet och låter sig hänföras av detta vackra land med sin ursprungliga natur och sina sympatiska människor. Säkert är viltförekomsten i norra Sverige inte så artrik och mångfaldig som hos oss, men alltid – när man får syn på något – är det något annorlunda. Tjäder, orre och järpvilt förekommer talrikt och har man tur kan man få se rävar och björnar, vilka har stor spridning i Jämtland. Jag har ofta sett björnspår och björnskit och Janne Modin från vårt jaktlag sköt 1967 Sveriges största björn här – den legendariska "Ragunda-björnen" – med en levandevikt om 325 kg.

 

Mycket finns att berätta om Överbodarnas jägare under 19 år, men detta jaktår skall jag förtälja vad som hände mig under första timmen på första jaktdagen år 2000.

 

I det tidiga morgondiset kom jag till mitt tilldelade pass vid skogsbilvägen väster om Tjäderbränna. Jag satte mig tillrätta och kände mig lycklig över att vara tillbaka i mitt kära Jämtland och förväntade mig en intressant jaktvecka. Ännu hade jag ingen aning om vad som snart skulle hända mig. Av erfarenhet visste jag att de största överraskningarna kommer när man minst anar det. När jag suttit en stund hörde jag plötsligt att några kvistar bröts av och hur en älg passerade i skogen nedanför mitt pass. Ljudet avlägsnade sig och så blev det helt tyst. Egentligen måste jag räkna med att detta jakttillfälle gått mig ur händerna. Men så tänkte jag på Åkes och Olles ord: " Du måste i en sådan situation alltid räkna med att älgen länge kan stå stilla och lyssna och söka vittring – ofta en halvtimma – innan den passerar vägen"

 

Mer än en kvart hade förflutit och jag satt helt stilla i jakttornet när jag hörde en kvist brytas av och där 80 m bort intill vägen stod plötsligt en stor svart älgtjur och tittade mot mig. När mitt skott gick av ryckte älgen till och försvann kvickt över vägen och in i skogen på andra sidan. Där hördes ett brak och sedan blev allt stilla. Den krampaktiga smärta i njurtrakten, som jag drabbats av, började sakta mildras och jag hörde min egen röst: "Det här kan inte vara sant!"

 

Om igen såg jag bilden från de senaste sekunderna framför mig. Skottet i bogen, träffmarkeringen och braket. Det måste ha träffat!

 

Jag satt en halvtimma helt stilla tills en hund började skälla i riktning mot braket jag hört. Nu måste jag lämna mitt pass och gick längs vägen till den plats där älgen passerat. Jag följde spåret in i skogen och efter en stund fick jag se den svarta bjässen ligga vid ett förmultnat träd och mellan mossa, blåbärs- och lingonris. Bredvid stod gråhunden. Ett nyligen fejat skovelhorn lyste rödbrunt emot mig. Jag hämtade mitt jakthorn och blåste "Älgen är död".

 

När de sista tonerna klingat ut hörde jag på långt håll Karl-Erics röst : "Bravo, har Du skjutit en älg ?"

Därpå följde ett långdraget "Oj, oj, oj oj" när han upptäckte det uppstående skovelhornet.

 

 

 

 

 

 

Så hade alltså min dröm om ett skovelhorn från Sverige gått i uppfyllelse.

Och medan Karl-Eric meddelat och samlat de andra jaktkamraterna, fick jag tid att njuta av stämningen denna underbara morgon, fotografera och tänka på allt som hänt de sista timmarna.

 

Jag vill till alla mina svenska jaktkamrater säga ett hjärtligt `Waidmannsheil` och Tack så mycket!

 

Rudolf Michalski

Berlin, Tyskland