Ragundabjörnen

Ragundabjörnen

 

Jan Modin skrev jägarhistoria den 1 oktober 1967. Med ett skott från cirka tio meters håll sköt han vid Tjäderbrännan en björn som troligen är den största björn som i modern tid skjutits i landet. Det blev stor uppståndelse i byn Gevåg när man fick reda på att den store nallen hade fallit. Även ett tungt arbete blev det att bära björnen den cirka kilometerlånga sträckan fram till bilväg. På Hammarstrands torg fick han stå på "lit de parade" och ett tusental människor passerade för att bese den stora nallen. Björnen kan numera uppstoppad skådas i kommunhuset i Hammarstrand.

 

 

 

 

 

 

 

Gömd bland de mörka snåren,

står han den gamle nallen.

Rufsig och tyngd av åren

ser han älgkon fallen.

Nyuppriven mossa

döljer det grymma dådet.

Här kan han länge frossa

på det härliga köttförrådet.

 

 

 

Han otåligt fnyser och vankar,

det långt upp på hösten är lidet.

Blott ett finns i hans tankar -

Var skall jag i år gräva idet?

Dock ej vid Gillerbäcken,

där är det farligt att vara.

Där hade dom mig i säcken,

men jag gled ur deras snara.

 

 

 

Ej heller i Grubbergstrakten

han i vinteride vill gå.

Han minns den långa jakten

på senhösten femtiotvå.

Han skakar på ramen och ryter

när han minns detta hemska försåt.

Det var minst tjugofem proselyter

som hans arma liv ville åt.

 

 

 

Den jakten glöms av ingen

som runt omkring berget stod.

Då han störtade ut ur ringen

försvann mången jägares mod.

Det small och visst sved det i bogen,

men för storbjörnen hövdes det mer.

Och långt in på Edseleskogen

han redde sitt vinterkvarter.

 

 

 

I många ensamma kvällar

han spanat mot frostig sky.

Och tänkt på de fruktade sällar

som finns i Gevågs by.

Det är Johan med krusiga håret,

det är Janne, Olle och Pär.

Han känner än skottet i låret,

som han fick av den förstnämnde där.

 

 

 

Hans blickar går upp mot Klippen,

berget vid Kånkbackflotjärn.

Där han en gång varit på vippen,

att mista livet i järn.

Det var Haqvin, den lurige mannen,

som var nära att få honom fast.

Han gnisslar den gamle hannen

när han minns kedjan som brast

 

 

 

Med ramarna märkta av striden,

han känner där saxen slog.

Och efter den hårda tiden,

hans ser sig för i sin skog.

Ej trampar han mer de stigar,

där Haqvin med järnet finns.

Han ligger vid bytet och bligar

och tar sig en tugga och minns.

ragundabjorn10o.jpg (16648 byte)

 

 

 

Ej dödens närhet han anar,

där han ligger tryggt i sina snår.

Men bland Tjäderbrännas granar,

en jägare följer hans spår.

Nu skall älgarna vedergällas,

nu skall hållas tunga för tand.

För storbjörnen börjar det kvällas,

han nalkas ett sällare land.

 

 

 

Så fick han då nådaskottet

och föll på den mossa han rev.

Nu har han sonat brottet,

på den blodiga jakt han bedrev.

Ej mer ser han grönskan i snåren,

borta är glansen från skyn.

Bunden han blev upp på båren

och förd i triumf ner till byn.

 

 

 

I storlek han sökte sin like,

i styrka och list likaså.

Den högste han var i sitt rike,

där han det rätta ej kunde förstå.

Och fastän ingen björnen begråter

där han ligger i mossa och ljung,

kanske någon honom förlåter,

han var dock skogens okrönte kung!

 

Av Thure Roos